Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Uppdragsgivare
- lema miljöteknik
- Agaria, Banverket, Folkpartiet i Västerbotten, Journalistförbundet, Länsstyrelsen i Västerbotten, SKB, Studieförbundet Vuxenskolan , Nutek/Tillväxtverket, Umeå kommun.
Välfärd och växthuseffekt
SvaraRaderaSvensk ekonomi saktar in. Det spår Konjunkturinstitutet i sin senaste prognos. Framtiden ser dock ändå tämligen ljus ut. Tillväxten beräknas nästa år uppgå till tre procent, enligt KI. Arbetslösheten tror man kommer att sjunka till 5,6 procent. De offentliga finanserna är fortsatt starka.
Samma dag som detta offentliggörs, kommer uppgifter om att Sveriges åtagande för att uppnå EU: s klimatmål, kommer att innebära en minskning av utsläppen av växthusgaser med 17 procent. I och med det visar man att hänsyn tagits till att Sverige faktiskt redan har vidtagit en hel del åtgärder.
Det är dock inget som hindrar oppositionen inom landet att kräva att här ska minskningen uppgå till hela 40 procent, och allt ska ske genom åtgärder inom landet. Detta till skillnad från regeringspartierna som anser att en utsläppsreduktion med 35 procent är stor nog, och att tio procentenheter av denna volym ska kunna ske via åtgärder utanför landets gränser.
Det krävs ingen större analytisk förmåga för att se att klimatfrågan utlöser de vanliga politiska reflexerna. Det går alltid att kräva mer i opposition än när man själv har ansvaret, liksom det bara är som förväntat när grönvänstern kräver avveckling av såväl kärnkraft som fossila bränslen i ett nafs, till synes utan att bry sig särskilt mycket om konsekvenserna av en sådan politik.
En utsläppsminskning med 40 procent motsvarar all koldioxid industrin släpper ut, plus utsläppen från godstransporterna på våra vägar. Det är givetvis bra om utsläppen minskar oavsett var det sker, men de krav som nu ställs är inte realistiska. Åtminstone inte om vi vill ha kvar och helst utveckla välfärd och välstånd.
Utsläppen av växthusgaser i vårt land ligger i dag på 1913 års nivå, räknat per person. Om en sådan situation var rådande i den industrialiserade världen, hade vi inte så där vansinnigt mycket att oroa oss för. Så kan det ju dock inte bli så lätt. Vi har haft turen att ha stora mängder vattenkraft att exploatera, vattenkraft svarar för hälften av elproduktionen, och byggde dessutom på 60- och 70-talet ut kärnkraften kraftigt. Resultatet har blivit att vi i stort sett inte har någon inhemsk elproduktion med fossila bränslen.
Vad kan vi räkna med när det gäller efterfrågan på el i framtiden? Sant är att sambandet mellan elanvändning och tillväxt inte längre är linjärt. Teknikutvecklingen har gjort att de nya elektriskt drivna apparaterna, allt från kyl, frys och tvättmaskin till datorer och iPOD, är mycket effektivare än sina föregångare. Ett drastiskt men talande exempel är att Sveriges första dator, en så kallad elektronhjärna, stor som en radhuslänga och som använde lika mycket el som ett mindre bostadsområde. Den hade ungefär samma kapacitet som en fickräknare av det slag som i dag fås för nästan ingenting och vars elförbrukning givetvis är oändligt mycket mindre.
Det hindrar dock inte att efterfrågan på el kommer att öka. För den saken talar inte minst det som kan kallas ”bekvämlighetsfaktorn”. Mycket få finner det tilltalande att byta ut en funktion som ger ljus och värme med en knapptryckning mot vedhuggning för att få varmt i huset och få spisen att fungera.
Visst kan vi klämma åt såväl industrin som strypa transporterna. Då skulle koldioxidutsläppen säkerligen minska drastiskt. Men då skulle den produktion som i dag inom landet lika säkert flytta någon annanstans. Frågan är vad som då hade vunnits. Och även om så inte skedde skulle utsläppsminskningen globalt sett bli försvinnande liten.
Vi vet av erfarenhet hur det går när politisk vilja antas kunna ersätta ekonomins normala mekanismer och där politiken inte ska behöva ta någon hänsyn till ekonomiska realiteter. Det var det som skedde inom östblocket så länge detta bestod. Följderna för miljö och ekonomi är sannerligen inte sådana att vi borde följa sådana exempel.
Mats Nilsson